1. Al Av våra lövträdarter tilldrar sig alen särskilt intresse genom sin förmåga att tillgodogöra sig luftens kväve. Detta sker genom en bakterie som finns i knölbildningar på alens rötter. Den mark där alen växer blir därigenom starkt kväveberikad. Alen förekommer i vårt land i två arter: klibbal och gråal. Båda arterna finns i Bergslagen; klibbal i sin nordligaste utbredning och gråalen rätt nära sin sydgräns.

2. Utsikten Tittar vi ut över Malingsbosjön mot öster ser vi skog över hela sluttningen. För 50 år sedan skulle vi ha sett vida hagmarker och små åkrar. Men småtorpens tid är förbi och de fläckar av odlingsmark som fanns på sluttningarna har nästan helt försvunnit. I tidigt 1600-tal utvecklades den här bygden i raskt takt genom tillkomsten av hyttor och hammarsmedjor. Samtidigt skedde en livlig nyodling genom finnkolonisation. En landskapsbild skapades där en viss andel öppen bygd utgjorde ett viktigt inslag i de skogsdominerade vidderna. Den bilden har nästan raderats bort. Först försvann järnhanteringen, som koncentrerades till större industrier. Sist avvecklades de små jordbruken. Skogsbrukets mekanisering bidrog till detta då hästarna ersattes av maskiner och torpställena och hagmarkerna blev överflödiga.

3. Älgfamiljen På grund av närings- och snöförhållanden kan älgar ibland uppträda flockvis under vintern. Men egentligen är älgen den minst sociala av våra hjortdjur. Ko med kalvar är den enda kombination som går tillsammans under en längre tid. Älgfamiljen med tjur, ko och kalv kan man egentligen bara stöta på under hösten. Det är då tjuren söker upp älgkon som är brunstig i slutet av september. Med kon finns då kalv eller kalvar som föddes på försommaren; fjolåringar stöttes bort redan i maj strax innan de nya kalvarna föddes.

4. Älgens betning Älgen är ett helt enastående inslag i vår natur och är den dominerande växtätaren i barrskogsregionen. En vuxen älg sätter i sig stora mängder foder dagligen: 20-30 kg på sommaren och 8-12 kg på vintern. Älgen föredrar lövträd som vinterbete framför barr i ordningen: rönn > asp > sälg > björk > tall. Likväl utgör tallen den allra största delen av älgens vinterdiet och dess andel i dieten ökar då älgstammen ökar. En grupp älgar som stannar kvar över en period i en tallungskog kan på kort tid förstöra beståndet.

5. Fejning Älgtjurens hornutveckling är mycket snabb. Sedan hornen fällts på senhösten går tjuren hornlös under vintern. Frampå våren ser man hur nya hornutskott är på gång. Då är hornen täckta av ett blodfyllt lager, den s.k. basthuden. Mot sensommaren, när hornen är färdigbildade, avstannar blodtillförseln och basthuden torkar och spricker. Det är vid den tiden fejningen tar vid. Har man tur kan man få se hur älgtjuren står och skrapar hornen mot något träd, eller kanske man åtminstone får se en älg med trasig basthud hängande i strimlor kring hornen. Snart nog är hornen rensade och älgtjuren färdig till kamp inför brunsten i september. De stora älgarnas horn är ett farligt vapen. Inte sällan leder kampen till svåra skador. Framförallt skador i buken kan vara mycket allvarliga och till och med få dödlig utgång.

6. Markens vatten Avgörande faktorer som avgör hur det växer är klimat, näringstillgång och markfuktighet. Tittar man runt i landskapet kan man se vad tillgång till vatten verkligen betyder.

Mycket och stillastående vatten är inte alls bra för träden. Där det är som blötast växer det inga träd, där blir öppen myr.
Anledningen är ofta att jorden är tät och terrängen flack, ibland kan en bergklack stänga avrinningen. Mycket översilande vatten på tät jord är inte heller bra. Träden klarar sig, men man kan ändå se att de hämmas av något - och det är just av för mycket vatten. Det växer bäst där det kommer lagom med vatten silande genom jorden. Allra bäst blir det, när vatten sakta strömmar genom marken i en sluttning. Då hinner vattnet ta upp näringsmineraler och får dessutom ett tillskott av syre. Det är trädens rötter som fångar upp näringslösningen och för den vidare upp genom trädet till barr och blad.

7. Levande död ved Ett stort antal arter bland mossor, lavar svampar, insekter och fåglar är beroende av död ved. Trots att torrträd, stubbar och lågor inte lever i sig själv, utgör de fortfarande en del i livets kretslopp. Det försvagade eller nyligen döda trädet angrips av svampar och insekter. I barken och mellan bark och ved söker insekter föda och skydd. Med insekterna följer ännu fler svampsporer. Där finner många arter sina yngelplatser. Det är med andra ord rena skafferiet för fåglarna.

8. Yoldiahavet Här uppifrån höjden ser vi Malingsbosjön som är en stor del av den öppna vyn. Men tänk er istället en ännu större vattenmassa där havsvågor svallar mot en strand endast 30-40 meter ner i sluttningen. För havet fanns där för länge sedan; även om det var bara under en kort period, cirka 1000 år, efter isavsmältningen. Havet fick sitt namn efter en mussla, Yoldia arctica, som återfunnits i leravlagringar från Yoldiahavets tid. Musslan är speciell så till vida att den endast lever i mycket kallt vatten, under +2,5º. Den hade rätt miljö i det kylslagna vattnet nära iskanten.

9. Johnsongruvan En gruva här? Nej, knappast. Det är en provbrytning, likt många andra små hål utefter Bondbergshöjden. Denna provbrytning utfördes av konsul Johnson, det vill säga av Avesta Järnverks, folk. Därav namnet. Johnsongruvan här var alltså ett lönlöst företag. Berggrunden i Bondberget är nämligen en genuin granit, benämnd Malingsbogranit, vilken innehåller endast små inslag av järnmalmsförande leptiter.

10. Ovanför högsta kustlinjen Varför är det så stenigt längs stigen? Ja, stenigheten påminner oss om själva bildandet av landskapet. Under många tiotusentals år låg hela landmassan nertryckt av ett mäktig istäcke. För cirka 13000 år sedan började isen dra sig tillbaka i Skandinavien. Här i Malingsbo började tillbakagången cirka 9600 år sedan. När marken åter kom fram sköljde havets vågor sluttningarna i landskapet. Finjorden spolades bort, men stenar och block höll emot vågornas kraft. Efter isens avsmältning kunde landet "svikta" tillbaka och höja sig. Dagens landmassa här i Malingsbo trakten har nu kommit upp i en nivå som ligger 180 - 185 meter över den havsyta som finns idag. Den ursprungliga strandlinjen kallas för högst kustlinjen, HK. Här befinner vi oss cirka 100 meter över nivån för det hav som svallade mot en strand som då befann sig ungefär vid Djurlångsån, strax hitom Malingsbo. Hela dalgången där låg under vattnet.

11. Värt att se i Malingsbo Det finns mycket att se i Malingsbo. Hämta en byfolder och läs vad du kan se. I byfoldern finns även en karta över Malingsbo.