2. Kloten - en kort historia

1673 - en smedja uppförs av bergmästare Christoffer Geijer och rustmästare David Kohl.
1680 - Petter Snack, ägare till Malingsbo bruk, uppför en masugn.
1874 - Man börjar arbetet med Kloten-Bånghammar järnväg som står klar 1877.
1899 - Kloten Ab:s samlade innehav säljs till Domänverket. Sysselsättningen övergår relativt snabbt från järnbruksdominerad industri till skogsbruk och träindustri.
1901 - En ångsåg byggs. Skogens råvarutillgångar är av yppersta slag.
1910 - Man beslutar att lägga ner Klotens masugn och järnhanteringen upphör. Bygden upplever en accelererande avfolkning.
1934 - Sista tåget går på Klotbanan. Ett år senare rivs rälsen upp och banvallen blir bilväg.
1939 - Ångsågen läggs ner.
1982 - Bildandet av MALINGSBO-KLOTEN naturvårdsområde ger Klotenområdet en ny status. Vård av natur, kultur och friluftsanläggningar med särskild inriktning på det rörliga friluftslivet förs in som komplement till ett fortgående skogsbruk.

Klothyttan & Fiskodling
Alldeles norr om landsvägen finns rester av Klothyttans rostugn i form av en rund slaggstenssättning. Masugnen låg i den stora byggnaden precis norr därom. Idag har Klotens fiskodling sitt kläckeri där. Verksamheten levererar fisk till alla vatten i Malingsbo-Klotenområdet och till många kortfiskevatten i Mellansverige och norrut.

3. Klotbanan
Järnvägen, som gick ifrån Sågviken vid Långvattnet, passerade just här efter Klotensjöns norra strand och sedan vidare bort genom bergskärningen mot Kopparberg.
Banan, som byggdes mellan 1875-1877 innebar ett stort lyft. Via områdets sjösystem, som numera utgör utmärkta kanotleder, kom järn- och träprodukter till Kloten. Dessa kunde vidare transporteras till Bånghammar där banan anslöt sig till TGOJ:s nya järnväg Ludvika- Frövi och gav kontakt med exporthamnar och större köpcentra.
Men de små bruken i Bergslagens inland var dömda, och Klotbanan kunde inte stoppa
"järnbruksdöden". Sista tåget gick 1/5 1934, rälsen revs upp 1935.

4. Ön - Tröskel i sjöns utlopp
Långt tillbaka, innan Klotensjön var dämd, låg ön som en kulle på fastlandet och strandlinjen gick något hundratal meter söder om den. En bäck rann norrut, i kanten mot berget, mot utloppet vid stora vägen. Det är alltså ett ganska stort område här i viken runt ön som har grunt vatten. Under varma dagar stiger vattentemperaturen snabbt, som för friluftsbad är en fördel, men inte lika bra för fiskodlingen som behöver friskt och inte alltför varmt vatten.
Bestämde man vattentemperaturen enbart med hänsyn till fiskodlingens intressen, skulle man knappast ha högre än 17-18 C. På sommaren kan det ofta bli 20-25 C, skönt att bada i men illa för fiskodling. Vid sådana höga temperaturer kan en del fiskar dö medan resten i stort sett slutar äta.

5. Moränmark ovan HK
För cirka 9600 år sedan började inlandsisen dra sig tillbaka i den här regionen. Här befinner vi oss cirka 100 meter över nivån för det hav som svallade mot en strand som då befann sig ungefär vid Djurlångsån, strax hitom Malingsbo. Hela dalgången där låg under vattnet. Den nämnda strandlinjen utgör den högsta kustlinjen, HK, som funnits efter istiden. Hela landmassan har sedan dess höjts och HK ligger nu 180-185 meter över nuvarande havsnivå.

6. Orre
Under år då orren är talrik syns de ofta, särskilt vintertid i flockar på 10-20 fåglar. Orren har sina spelplatser, vid myrar eller hedar, som är desamma år från år. Tupparna börjar orrspelet tidigt om våren, medan hönorna inte kommer till spelet förrän i maj.
Orren lever farligt. Hönan har ensam hand om kycklingarna. Boet, med mellan 8-10 ägg, ligger i enkla bon i fördjupningar i marken i halvöppen terräng. Där är både höna och kycklingar ett lättfångat byte för rovdjur. Dessutom är de nykläckta "dunbollarna" väldigt känsliga för det väder som råder i början av juni. Regn, snöslask och kyla kan slå ut hela årskullen.

Järpe
Järpen är den minsta av skogshönsen. Den trivs bäst i ett ganska kuperat landskap, särskilt i granskogar som är brutna av bäckdrag, al- och björkkärr. Sommartid äter den bär, frön och gröna växtdelar, insekter och maskar. Vintertid hängen och knoppar, särskilt av al och björk.
Järpen är monogam och börjar sin parning redan på hösten. Något parningsspel förekommer inte. Boet placeras i något dolt läge på marken, under en tät gran eller liknande. Tuppen försvarar revir och motar bort andra järpar och hjälper hönan att vakta kycklingarna och lära dem att söka föda. Ungfågeln blir flygg efter ca tre veckor. Att kunna nyttja vingarna tidigt är viktigt också för att följa föräldrarna till skyddat nattviste i någon tät gran.

Tjäder
Tjädern är störst bland skogshönsen. Den hör till de stora barrskogsområdena och föredrar områden där det finns en mosaik av gammal tallskog, myrstråk, mossmarker, berghällar och andra mindre öppningar. Ibland ser man en spelgalen tjädertupp; den är helt orädd och kan t.o.m. gå till anfall mot människor. Tjäderspel är ett naturens skådespel som försiggår i de djupa skogarna. Spelplatserna är normalt belägna i gammal barrskog, vid myrkanter och berghällar. Inom spelplatsen har varje tupp sin plats, de äldre i mitten, de yngre i utkanten.
Vid äggläggningen söker hönan upp en skyddad plats invid någon buske eller stubbe intill kanten av ett hygge. Där finns god tillgång på mat i hyggets markvegetation. Den första perioden, som varar ca 14 dagar, lever kycklingarna av insekter. Men det är också en farlig plats, lätt åtkomlig för predatorer.

7. Sjöfågel
För många fåglar är sjöar och vattendrag ett livsvillkor. Stränder och vikar, kärr och mindre vattensamlingar med varierad vegetation och en mängd insekter spelar en viktig roll för fågellivet. I Bergslagen finns det en mängd sjöar, kärr och myrar. Med små medel kan viktiga förbättringar ske och fler arter av sjöfågel och vadare kan komma att trivas.

8. Skogssjöns vatten
Ursprungligt får vatten sitt pH-värde, eller surhet, från markens jordlager och berggrund. Stora delar av Klotenområdet har en naturligt låg kalkhalt i berggrund och jord och pH-värdet i vattnet ligger omkring 6,5. I opåverkad natur blir pH-värdet i vatten tämligen stabilt. Studier har visat att pH-värden i många sjöar har legat omkring pH 6- 6,5 under flera tusen år. Men från 1950-talet och framåt skedde en hastig förändring, på denna korta tid hände det att pH-värdet i många sjöar sjönk från 6 till 4,5. Sjöar och vattendrag försurades snabbt av det syratillskott som kom med nederbörden. 1977 var 65 % av länets 1400 sjöar försurade. Konsekvenserna var att det artrika livet i vattnet dog ut. Surt vatten, pH lägre än 6, minskar motståndskraften och stör fortplantningen hos t ex. öring, mört, flodkräfta och bottenlevande djur. Vid pH under 5 kan många arter inte överleva.
Numera kalkar man sjöar. Detta ökar vattnets innehåll av ämnen som motverkar försurning. Bakterielogiskt är vattnet i Klotenområdet väldigt rent och mycket lämpat för bad.

9. Älgens betning
Älgen är ett helt enastående inslag i vår natur och är den dominerande växtätaren i barrskogsregionen. En vuxen älg sätter i sig stora mängder foder dagligen: 20-30 kg på sommaren och 8-12 kg på vintern. Älgen föredrar lövträd som vinterbete framför barr i ordningen: rönn > asp > sälg > björk > tall. Likväl utgör tallen den allra största delen av älgens vinterdiet och dess andel i dieten ökar då älgstammen ökar. En grupp älgar som stannar kvar över en period i en tallungskog kan på kort tid förstöra beståndet.

10. Trädens växtstrategier
Man kan indela träd med hänsyn till deras sätt att etablera sig och bygga nya bestånd.
Tall, björk, asp, al, ek, sälg och viden räknas tillhöra gruppen pionjärträd. Pionjärträdens strategi går ut på att vara först på en växtplats efter kalavverkning, storm, brand eller dylikt. Pionjärträden har god förmåga att klara stora klimatvariationer och har förmåga att växa på näringsfattiga marker.
Gran, lind, alm, lönn och ask räknas som sekundärträd. Deras strategi går ut på att etablera sig i redan befintliga bestånd. De gynnas av långvarigt ostörda förhållanden, är skuggtåliga och klarar trängsel med andra träd.
Sekundärträd växer upp under pionjärträd och börjar sedan konkurrera ut dem genom beskogning. I en naturskog är denna process, som innebär att de etablerar sig och så småningom dominerar beståndet, mycket utdragen och kan ta mer än 100 år.

 

 

 

 

 

11. Rovdjur i Bergslagen
VARG Inget djur i Sverige framkallar så mycket känslor som vargen. Den förföljdes under 1800-talet och ansågs som helt utrotad så sent som vid början av 1980-talet. Nu har stammen börjat återhämta sig och det finns ett flertal lokala populationer i landet. Dess sinnen är utomordentligt väl utvecklade. Den är en utpräglad köttätare som jagar ensam eller i flock. De äter vad de kommer över och kan ställa till förödelse bland tamboskap; något som bidrar till att vargen är ett så kontroversiellt djur.
LODJUR Europas största, vilda kattdjur, vars antal i Sverige beräknas till drygt 1500 stycken. Många menar att de nog är betydligt fler än så. Säkert är dock att det inte har funnits så många lodjur i vårt land sedan 1830-talet. Den anses av många som den kanske skickligaste ensamjägaren i de svenska skogarna idag. Lodjuret är en mycket skygg långvandrare, som föredrar brant och blockrik terräng och stora orörda skogsytor, den är väl kamouflerad och rör sig mest nattetid.
RÄV Bergslagsskogarnas rovdjur framför andra. Den jagar i första hand sork, men också större djur som hare, skogsfågel och särskilt under snörika vintrar rådjur. Räven är allätare och äter även skogsbär, särskilt blåbär .
MÅRDEN HAR BÖRJAT ÖKA I OMFATTNING. Så sent som på 1920-talet var mården i det närmaste utrotningshotad och arten fridlystes. Stammen återhämtade sig långsamt, dock stadigt, för att öka allt snabbare under 1980-talet. Mården är känslig för predation från i synnerhet räv. Detta förklarar sannolikt den ökning av antalet mårdar som observerats parallellt med den minskningen av rävar som orsakats av rävskabben. När rävstammen återhämtade sig gick antalet mårdar åter tillbaka. Små däggdjur, ekorrar, harar, fåglar, insekter och bär är viktiga inslag i födan. Under vintern äter mården också på kadaver av hjortdjur samt ägg (från skogs- och sjöfågel), som den hamstrat under sommaren.
GRÄVLINGEN Grävlingen är ofta förbisedd som rovdjur. Det är ett misstag. Den jagar smågnagare, fåglar, grodor och plundrar fågelbon. Den äter gärna även insekter, maskar, bär och svamp. Grävlingen är speciell med sin vinterdvala, som den avbryter då och då vid blidväder. Sommartid vistas den under dagarna i sitt gryt, under någon sten eller rotvälta och jagar under natten.

Älgfamiljen
På grund av närings- och snöförhållandena kan älgar ibland uppträda flockvis under vintern. Men egentligen är älgen den minst sociala av våra hjortdjur. Ko med kalvar är den enda kombination som går tillsammans under en längre tid. Älgfamiljen, tjur, ko och kalv kan man stöta på egentligen bara på hösten. Det är då tjuren söker upp älgkon som är brunstig i slutet av september. Med kon finns då kalv eller kalvar som föddes på försommaren; fjolåringar stöttes bort redan i maj strax innan de nya kalvarna föddes.

12. Fejning
Älgtjurens hornutveckling är mycket snabb. Sedan hornen fällts på senhösten går tjuren hornlös under vintern. Frampå våren ser man hur nya hornutskott är på gång. Då är hornen täckta av ett blodfyllt lager, den s.k. basthuden. Mot sensommaren, när hornen är färdigbildade, avstannar blodtillförseln och basthuden torkar och spricker. Det är vid den tiden fejningen tar vid. Har man tur kan man få se hur älgtjuren står och skrapar hornen mot något träd, eller kanske man åtminstone får se en älg med trasig basthud hängande i strimlor kring hornen. Snart nog är hornen rensade och älgtjuren färdig till kamp inför brunsten i september. De stora älgarnas horn är ett farligt vapen. Inte sällan leder kampen till svåra skador. Framförallt skador i buken kan vara mycket allvarliga och till och med få dödlig utgång.

Foder och skydd
En gammal boplats i ett öde läge blir ofta en välnyttjad plats av vilt. Där är det också möjligt att ordna viltanpassade grödor på nerlagda åkrar. Rådjuren kan få en foderhäck vid ingångsvägen. Åt haren kan man ordna ett höknippe under en gran. I åkerkanten och vid gamla diken får slyet växa tätt och bli skydd för diverse smådjur och fåglar. Saltsten på en hög stubbe kanske bara nås av älgen, men läckaget ner efter stubben blir nyttjat av annat vilt.

Naturvård i Bergslagen
Bergslagen, med sin omväxlande natur, har förutsättningar att hysa ett rikt djurliv; mycket rikare än idag. Naturen har fått stå tillbaka för allt intensivare mänsklig aktivitet. Intensivt brukande av skog och mark, industrialisering och vidgat friluftsliv har blivit till skada och hinder för naturen. Detta kan påverkas. Lämpliga naturvårdsåtgärder kan förbättra förutsättningarna.

13. Tjäderskog
En äldre talldominerad skog med tätt blåbärsris på marken är det som man förknippar med tjädern. Men tjädern utnyttjar faktiskt många olika biotoper under olika tider på året. Generellt kan man säga att tuppen föredrar öppna biotoper med klar sikt på 100 till 150 meter. Orsaken är att han på grund av sin storlek inte kan manövrera smidigt i täta bestånd, utan måste kunna upptäcka fiender på långt håll. Tjäderhönan med kycklingar finner man denna tid i våtmarker av olika slag, surdrog, kantzoner mot myrar eller i täta gransumpskogar. Där finns det tillgång till insekter som föda åt kycklingarna. Ensamma hönor vistas ofta i medelålders skog.

14. Torparrende
I arrendekontraktet för "skogsarbetartorpet Björnliden" gällande 14/3 1915-14/3 1920 anges: "Arrendet omfattar en hektar åkerjord samt bete efter anvisning" jämte följande åbyggnader: "manbyggnad, ladugård, loge och lada, vedboda, matbod, källare och hemlighus". Bostaden kostade ca 15 vinterdagsverken i skogen - billigt eller hur? Men vi skall nog inte tänka i sådana banor. Bostaden, åkern och betet var en del av anställningsförmånen. Den egna odlingen och de egna djuren hörde till naturahushållningen.

15. Rådjuret
Efter att inlandsisen drog sig tillbaka och skogen började etablera sig kom rådjuret. Stammens omfattning har påverkats av rovdjur och människa och har pendlat mellan talrik och utrotningshotad. Vid 1800-talets slut fanns endast en liten spillra kvar i landets sydligaste del. Genom jaktrestriktioner och god viltvård återetablerades stammen snart och finns numera över stora delar av landet, dock i mycket gles förekomst längst i norr. Där lodjur har etablerat sig de senaste åren kan man se en tillbakagång i stammens storlek.
Rådjurets normala föda består mest av örter, gräs, bärris och svamp. Den tycker också om de välgödda plantor som ofta används vid etablering av ny skog; något som kostar skogsbruket åtskilliga miljoner årligen. Att rådjuret är kräset märks när stödutfodring är aktuell, för då gäller bara den bästa sortens hö, helst med inblandning av ängshö och örter.

16. Björnbacken
Till hyttan, sågen, skogen och brukets andra arbetsplatser behövdes mycket folk. Kring Kloten var det sparsamt med tjänlig åkerjord och bosättningarna, särskilt torpställena, blev ganska utspridda runt bruksorten. Vid Björnbacken kom det att ligga två små skogsarbetartorp tillsammans med en skola. Förutom salarna fanns det i skolan tre lägenheter som vid skolans nedläggning 1935 byggdes om till sex lägenheter. Skolan är nu riven sedan länge.

17. Levande död ved
Ett stort antal arter bland mossor, lavar svampar, insekter och fåglar är beroende av död ved. Trots att torrträd, stubbar och lågor inte lever i sig själv, utgör de fortfarande en del i livets kretslopp. Det försvagade eller nyligen avdöda trädet angrips av svampar och insekter. I barken och mellan bark och ved söker insekter föda och skydd. Med insekterna följer ännu fler svampsporer. Där finner många arter sina yngelplatser. Det är med andra ord rena skafferiet för fåglarna.

18. Hygget och naturvården
För att få ett varierat och innehållsrikt skogslandskap krävs särskilda hänsyn från skogsbrukets sida. Skogsvårdslagen kräver att lika mycket hänsyn tas till miljömål som till produktionsmål. För att klara dessa naturvårdsmål måste man arbeta på flera nivåer samtidigt. För det första måste man bestämma vilket landskap man bör ha som förebild i naturvårdsarbetet. Kan det vara det gamla odlingslandskapet eller det brandpräglade naturlandskapet. Sedan måste man ta detaljhänsyn. Framförallt är det brist på tre saker i dagens skogar: gamla levande lövträd, förekomst av död ved och trädslagsvariation.
På ett hygge kan man lämna vissa träd kvar och låta dem bli riktigt gamla, man kan lämna sly och dungar, hålträd och stående och liggande döda träd. Man kan lämna grupper av träd runt surdrog eller hällmarker.

19. Skogsharen
I Sverige finns det två sorters hare, den inhemska skogsharen och den inplanterade fältharen. Fältharen kan vi ibland få se ända upp i Bergslagens öppna marker men knappast i skogarna. Skogsharen är den vanligaste arten i dessa trakter. Om vintern blir skogsharen nästan rent vit, endast de yttersta öronspetsarna är svarta. Under sommarhalvåret är pälsen gråbrun med vit buksida. Skogsharen är ett nattdjur. Den förlitar sig framförallt på sin mycket goda hörsel. Den är väl anpassad till hårt klimat och klarar även mycket hårda vintrar. Den äter ljung och bärris samt knoppar och skott av asp, vide och rönn i buskskiktet. Sommartid lever den främst av örtvegetationen.