| Precis som vid övriga åtgärder
tar man vid gallringen hänsyn till både natur- och kultur- värden. Eftersom man gallrar med maskin, gäller det till exempel att inte köra sönder äldre stigar och att skydda marken vid över- fart av små vattendrag. Man sparar även lövträd, vilket gynnar insekter och fåglar: till exempel stjärtmes, blåmes och mindre hackspett. I gallringsskogen kan man vintertid träffa på så kallade meståg. Det är sammansatta flock-ar av småfåglar: talltita, tofsmes, svartmes, kungsfågel och trädkrypare. I flock är fåglar- na säkrare än annars, då en eventuell fiende får svårare att undgå upptäckt. För att undvi- ka konkurrens har arterna delat upp sitt födo- sök. Trädkryparen söker föda i sprickor på stammarna, svartmesen på grenarnas inner-sta partier, talltitan mitt på grenarna och tofsmesen i deras yttre delar. Kungsfågeln klänger längst ut i grenspetsarna. |
Efter röjning i plant- och
ungskog står fortfarande fler träd kvar än vad som är
önskvärt i det mogna beståndet. I orörda skogsbestånd
sker normalt en okontrol-lerad självgallring. Skogsbrukaren går
i stället in och tar ut snabbväxande träd, som hämmar
tillväxten av andra träd med högre kvalitet (kvalitetsgallring).
Alterna-tivt avverkar han/hon de träd, som inte riktigt hängt
med i de övrigas tillväxttakt (låggallring). Vilken typ av gallring man väljer beror på ståndorten och hur man lyckats med röj-ningen. Gallringen kan utföras en till fyra gånger under ett skogsbestånds kretslopp. Då gallringen sker, har träden hunnit växa till sig så mycket att virket har fått ett vär-de. Gallringen ger alltså skogsbrukaren en första avkastning på insatt arbete och kapital. Virket säljs som massaved till papperstillverkning eller används som bränsle. |
|
| Text: Erik R Lindström Illustrationer: Lisa Lager |
