| När de nya plantorna växt
sig cirka meterhöga bildar de en plantskog, som senare, vid ännu högre höjd, kallas ungskog. I sådana bestånd röjer skogsbrukaren bort de buskar eller träd, som inte är önskvärda. Röjningen ger inget virke, som är värt att ta till vara. Men det är nu det avgörs vilken träd- blandning det blivande mogna skogsbeståndet skall ha. Man röjer också för att få ett mindre antal storväxta träd i stället för många klena stammar; inte bara för att det förstnämnda är mer lönsamt vid slutavverkning, utan också för att slippa träd som bryts av när snön lägger sig tung över dem. Skogsbrukaren anpassar röjningen så att löv- träd gynnas runt sjöar, myrmarker, vattendrag och surdråg (fuktigare stråk) samt där man vill skapa mjuka skogsbryn. Gran eller tall föredras oftast på andra marker. Plant- och ungskogar av tall drar till sig älgar om vintern. Älgarna äter tallskott. |
Visserligen skulle de hellre
äta rönn, asp eller sälg, men tall går an. Dessutom
finns tallskotten i mängd på ett och samma ställe. Älgar kan göra stor skada i tallplanteringar genom att beta toppskott om vintern och fläka av stammarnas bark i tidig vår. För att undvika älgskador ser man till att spara de träd och buskar älgen hellre äter, och man sparar plantor som redan blivit hårt betade. De senare blir nämligen speciellt begärliga för älgarna. Genom höstens älgjakt hålls antalet älgar i om- rådet på önskad nivå. En annan art, som trivs i ungskogen om lövinslaget är rikt, är järpen. Den är speci- ellt förtjust i surdråg med mycket al. Till skillnad från sina närmast släktingar i sko-gen, orren och tjädern, uppträder järpen oftast i par. På höstarna hörs järptupparna annonsera sin närvaro med höga visslingar. |
|
| Text: Erik R Lindström Illustrationer: Lisa Lager |
